Even the darkness will not be dark to you

När jag kliver in i hallen hör jag inifrån ett av rummen hur en av boendena skriker och svär högt för sig själv. Hon sitter på sin säng, skakar på huvudet och ser totalt uppgiven ut. Jag pratar med henne och låter henne lugna ner sig lite innan jag går ut i köket och gör i ordning en kopp te. Vi sätter oss i varsin soffa, hon pratar och jag lyssnar. Det rinner stora tårar längs hennes kinder och det gör ont i hela mig att se en människa vara så nedbruten och trasig. 

Att se hur hon om och om igen faller tillbaka till det som hon vet inte är bra för henne, men som håller henne i ett järngrepp. Det som totalt har förstört hennes liv och alla hennes relationer. Det som en dag kommer att bli hennes död om hon inte hittar en väg bort ifrån det. Jag säger inte så mycket, ställer någon fråga här och där men sitter tyst större delen av samtalet och låter henne berätta. Hon delar med sig av väldigt personliga saker och pratar om hur hon känner sig redo att göra en förändring.   

”Kan du be för mig?” frågar hon plötsligt och sätter sig bredvid mig och tar mina händer i sina. Jag ber för henne och hör hur hennes snyftningar allteftersom avtar och hennes andning blir lugnare. Det är ett fint ögonblick och när jag tystnar tittar hon på mig med blanka ögon och viskar fram ett tack. Känner mig alldeles utmattad när jag sedan sakta går ner längs trapporna tillbaka till kontoret.

Dagen efter kommer hon tillbaka till huset och har återigen fallit i fällan. Det är i sådana stunder som det gäller att hålla modet upp och fortsätta tro på att en förändring är möjligt. Att be för de människor som inte själva har kraften eller viljan att göra det.