Ikväll har jag fått höra
stora ord om mig själv från en kollega och hans beröm gjorde mig stolt. Jag
kunde ta åt mig av det han sade, eftersom jag kände att det ju faktiskt är
sant. Duktig, tuff, flexibel – det är ju precis vad jag är! Jag gör mitt jobb,
har skinn på näsan och vågar ta för mig.
Ständig bekräftelse från
olika håll på att jag har hamnat rätt och är precis där jag ska vara just nu.
Jag försöker vila i det och inte alltför ofta tänka på att det om mindre än tre
månader är dags för mig att sluta på det jobb som jag verkligen älskar.
Det har hittills varit åtta
fantastiska månader och ni är många som har följt min resa via skype,
resdagboken och den här bloggen. Jag har mestadels skrivit om min fritid, som
är fylld av lättsamma och roliga saker att delge er, och det som jag har
berättat om jobbet har oftast bara varit små glimtar. För det är så mycket jag
inte har kunnat dela med mig av till er. Det som verkligen har påverkat mig,
utmanat mig och varit betydelsefullt. Händelser på jobbet som har berört, stört
och skakat mig.
Det går inte att skriva om
allt, speciellt inte om det som för många är jobbigt, tungt och främmande. För
hur beskriver man desperationen i någon annans människas ögon? Hur berättar man
om möten med någon som verkligen är nere på botten? Vilka ord använder man för
att försöka förklara den smärta och känsla av hopplöshet som jag ständigt möter
hos boendena?
Ibland slås jag av vad det faktiskt
är som är en så naturlig del av mitt jobb att jag knappt längre reflekterar
över det. Hur jag spenderar tid med drog- och alkoholmissbrukare och folk med psykiska
sjukdomar. Människor som har blivit fysiskt- och psykiskt misshandlade och sexuellt
utnyttjade. Vilka historier jag får ta del av och vilka resor jag får följa. Hur
jag ibland söker igenom rum för att leta efter droger eller hur jag ständigt
måste vara på tå i kontakten med boendena och vara tydlig med gränser och
regler.
Det är till och från så
utmanande att jag efter en lång jobbdag kan komma hem totalt utmattad, både
psykiskt och fysiskt. Det är tufft, jobbigt och tungt – men ändå älskar jag
det. För ljusglimtarna är många, mina kollegor är helt fantastiska och det är
ett viktig jobb som jag får vara en del av.
Att det här jobbet har varit
enormt utvecklande och lärorikt för mig är det ingen tvekan om, men jag har även
insett att jag gör skillnad bara genom att vara den jag är - ”you both give and
take” som min kollega uttryckte det. Jag bryr mig om boendena, samtidigt som
jag klarar av att vara professionell, hålla distans och inte ta på mig deras problem. Det betyder
något att jag pratar, skrattar och skämtar med dom. Att jag finns där och lyssnar på dom
när de vill det. Som sagt, på rätt plats.
Många spretiga tankar samlade
i en enda trasslig röra och jag vet egentligen inte riktigt vad det var jag
ville ha sagt med det här.