Likt ett träd vars rötter hela tiden sträcker sig längre ut och djupare ner i jorden, för att trädet ska stå så stadigt som möjligt och kunna växa, hoppas jag kunna göra under det kommande året.
Att möten med människor från andra kulturer och med olika bakgrunder ska få prägla trädets lövverk, så det skimrar i regnbågens alla färger.
Förhoppningen om att alla nya erfarenheter och upplevelser ska göra stammen stadigare och grenarna tjockare, så att trädet orkar bära och stötta andra. Att grenarna ska breda ut sig åt olika håll, nyfikna att upptäcka världen utanför den trygga tillvaron invid trädets stam.
Önskan om att bli ett träd som kan utsättas för storm och tappa löv här och där, men ändå stå kvar och fortsätta växa. Stadig, stolt och trygg.
Hand i hand med dessa förväntningar går också mina farhågor. Rädslan för att vinden ska blåsa så hårt att trädet inte orkar stå upprätt, att det ska bli en ständig kamp i motvind.
Att rötterna inte ska få ordentligt fäste någonstans vilket får trädet att svaja vid minsta lilla vindpust. Att grenarna inte ska våga sig ut ur trygghetszonen utan stanna där det känns lagom utmanande.
Jag vet framtiden kommer att innehålla både med- och motvind, sol och regn, storm och ljumna sommarvindar. Just nu blåser vinden mig i ryggen och leder mig framåt på den resa jag nyligen påbörjat.
Jag njuter av att solen värmer min kind och lagrar så mycket som möjligt av de fina dagarna i mitt inre, för att den dag då det blåser full storm kunna stå upprätt och inte vika mig för vinden.
!
