Highland tour

Veckan innan jag lämnade Skottland gjorde jag och Gilda en 12-timmar lång busstur som tog oss norrut i landet. Stora delar av dagen tillbringades med att åka buss, men det var ett ypperligt tillfälle att få se mycket av högländerna. Häftigt landskap och fantastiska vyer som inte görs rättvisa genom min kamera. Vi hade redan sett en del av högländerna när vi någon vecka tidigare besteg Ben Nevis, men det är svårt att se sig mätt på så vacker natur.

Solen sken ikapp med oss hela dagen, vår busschaufför/guide var en skön typ från Glasgow (den dialekten är inte att leka med alltså!) och vi kände oss mycket nöjda vid dagens slut, trots att Nessie inte hade visat sig under vår tur på Loch Ness!

The photographer said "Pose!"

När jag rensade igenom bilderna från hejdå-middagen hittade jag en bildserie på mig själv. Tjugo bilder och jag gör inte samma min två gånger. Jag bjuder på sju bilder här, bara för att ni ska få ta del av min fantastiska uppfinningsrikedom!

Goodbye dinner

Veckan innan min flytt från Edinburgh hade vi en hejdå-middag tillsammans med hela mitt team och delar av det andra teamet. Efter en 10-timmars arbetsdag kändes det lyxigt att få äta pizza och bara umgås.

Trots anledningen till middagen var stämningen munter, men jag fylldes plötsligt av enorm separationsångest och krokodiltårar rann längs mina kinder bara av tanken på att lämna mina underbara kollegor. Efter att ha snyftat klart bytte jag ut gråten mot brutala skrattanfall och det blev sedan en lång och rolig kväll!

Coldplay

För nästan precis två månader sedan stod jag mitt i bland 55 000 dyngsura, men väldigt glada och dansanta, britter och sjöng med i Coldplays underbara låtar. Jag har förträngt hur kall och genomblöt jag var och minnena som lever kvar är av ett annat slag.

Lyckan att ha fått uppleva den fantastiska show som ett av världens bästa band bjöd på. Hur de levererade från början till slut och fick ett helt publikhav att släppa loss. Hur konfetti blandades med ösregnet och fyrverkerierna avlöste varandra. Hur glad killen bredvid mig blev när jag gav honom ett av mina blinkande armband då hans hade slutat att lysa.

Hur mitt hjärta stannade för någon sekund när Chris Martin sjöng "Fix you", bästa någonsin. Hur hela stadion fullkomligt exploderade när "Every teardrop is a waterfall" spelades och tusentals lampor blinkade i takt till musiken. Hur otroligt häftigt det är att få vara en bland många och tillsammans dela en sådan här upplevelse, trots att man varken pratar eller känner varandra.

Episkt.