Tankar mitt i natten

Ikväll har jag fått höra stora ord om mig själv från en kollega och hans beröm gjorde mig stolt. Jag kunde ta åt mig av det han sade, eftersom jag kände att det ju faktiskt är sant. Duktig, tuff, flexibel – det är ju precis vad jag är! Jag gör mitt jobb, har skinn på näsan och vågar ta för mig.

Ständig bekräftelse från olika håll på att jag har hamnat rätt och är precis där jag ska vara just nu. Jag försöker vila i det och inte alltför ofta tänka på att det om mindre än tre månader är dags för mig att sluta på det jobb som jag verkligen älskar.

Det har hittills varit åtta fantastiska månader och ni är många som har följt min resa via skype, resdagboken och den här bloggen. Jag har mestadels skrivit om min fritid, som är fylld av lättsamma och roliga saker att delge er, och det som jag har berättat om jobbet har oftast bara varit små glimtar. För det är så mycket jag inte har kunnat dela med mig av till er. Det som verkligen har påverkat mig, utmanat mig och varit betydelsefullt. Händelser på jobbet som har berört, stört och skakat mig.

Det går inte att skriva om allt, speciellt inte om det som för många är jobbigt, tungt och främmande. För hur beskriver man desperationen i någon annans människas ögon? Hur berättar man om möten med någon som verkligen är nere på botten? Vilka ord använder man för att försöka förklara den smärta och känsla av hopplöshet som jag ständigt möter hos boendena?  

Ibland slås jag av vad det faktiskt är som är en så naturlig del av mitt jobb att jag knappt längre reflekterar över det. Hur jag spenderar tid med drog- och alkoholmissbrukare och folk med psykiska sjukdomar. Människor som har blivit fysiskt- och psykiskt misshandlade och sexuellt utnyttjade. Vilka historier jag får ta del av och vilka resor jag får följa. Hur jag ibland söker igenom rum för att leta efter droger eller hur jag ständigt måste vara på tå i kontakten med boendena och vara tydlig med gränser och regler.  

Det är till och från så utmanande att jag efter en lång jobbdag kan komma hem totalt utmattad, både psykiskt och fysiskt. Det är tufft, jobbigt och tungt – men ändå älskar jag det. För ljusglimtarna är många, mina kollegor är helt fantastiska och det är ett viktig jobb som jag får vara en del av. 

Att det här jobbet har varit enormt utvecklande och lärorikt för mig är det ingen tvekan om, men jag har även insett att jag gör skillnad bara genom att vara den jag är - ”you both give and take” som min kollega uttryckte det. Jag bryr mig om boendena, samtidigt som jag klarar av att vara professionell, hålla distans och inte ta på mig deras problem. Det betyder något att jag pratar, skrattar och skämtar med dom. Att jag finns där och lyssnar på dom när de vill det. Som sagt, på rätt plats.

Många spretiga tankar samlade i en enda trasslig röra och jag vet egentligen inte riktigt vad det var jag ville ha sagt med det här.