Hemma - var ligger det nånstans?

”Har du hemlängtan?” undrar mina vänner och kollegor här då och då och mitt svar är alltid nej. Visst saknar jag familj och vänner, men hem längtar jag inte – för var ligger det egentligen nånstans? Är det platsen där man växte upp? Stället där man har trivts bäst? Staden där de flesta av ens vänner bor?

Jag har bott 19 år i en liten by mitt på Polcirkeln. Sju månader i en av Tysklands rikaste städer. En månad i en förort till Manila, Filippinernas huvudstad. Tio månader i en by strax utanför Åre. En månad i Usamabara bergen i Tanzania. Fyra månader i Älvsbyn, ett samhälle i Norrbottens inland. Sedan åtta månader tillbaka bor jag i Edinburgh, Skottlands huvudstad.

Min definition av vad jag räknar som ” hemma” har sakta men säkert förändrats i takt med mitt resande. Jag har trivts utmärkt på samtliga platser som jag hittills bott på och har  kunnat kalla byn jag växte upp i, Tyskland, Åre och Älvsbyn för mina hem. För mig ligger det mycket sanning i talesättet ”home is where the heart is”. Med vänner runtom i världen är det lätt att känna sig hemma vart man än kommer.

Jag kommer nog alltid ha en del av mitt hjärta i Tornedalen, där jag har mina rötter och större delen av min familj. Men just nu är det Edinburgh som känns mest hemma. För det är här jag nu bor, jobbar och har skapat mig en vardag som jag trivs med.

Om tre månder är det dags att packa väskan och flytta vidare, till en plats som jag förhoppningsvis kommer kunna kalla hemma.

(Blogginlägg från en av mina andra bloggar.)