Alltså, jag älskar mina kollegor! Underbara, fantastiska, roliga, knäppa, unika, kloka och fina människor. Jag har aldrig tidigare trivts så bra på en arbetsplats och "huset" är ett otroligt inspirerande ställe att jobba på. De flesta av mina kollegor är män i 35-50-års åldern och några av dom har barn som är i min ålder. Jag vet inte om detta gör att de känner ett visst "ansvar" för mig eftersom flera av dom har tagit på sig rollen som extra-pappa eller farbror till mig.
De är beskyddande, ser alltid till mitt bästa och bryr sig verkligen om hur jag mår. De skämtar och driver mycket med mig, men är samtidigt väl medvetna om var gränsen går. De lär mig nya saker, svarar så gott de kan på alla mina tusen frågor och uppmuntrar mig när jag gjort något bra.
Vi jobbar långa skift tillsammans i en intensiv miljö där vi får vara med om mycket och delar många jobbiga stunder, vilket gör att man lär känna varandra väl. Våra dagliga bönestunder och bibelstudium gör att vi lär känna varandra även på ett djupare plan. Vi diskuterar mycket och alla kommer från så olika bakgrunder, vilket gör samtalen intressanta och jag får ofta nya infallsvinklar.
Stämningen är alltid väldigt avslappnad och det finns utrymme för alla olika personligheter, något som gör att jag också vågar ta plats och synas. Månaderna i huset har gjort mig till en hejare på att munhuggas och alltid ha svar på tal, kanske är det en överlevnadsinstinkt för att klara av det ibland rätt grabbiga klimatet. Gårdagen är ett typiskt exempel på hur det kan gå till en "vanlig" (eller ja, det finns inga vanliga dagar) i huset. När vi skulle ha bibelstudium på morgonen var alla lite fredagströtta och såg framemot den lediga helgen lite för mycket för att kunna koncentrera sig.
Då kommer en favorit-kollega med den briljanta idén att vi ska sjunga en av Psaltar-psalmerna istället för att läsa den. "Valfri melodi, gör det personligt!" säger han glatt och börjar sjunga högt. Efter några verser tar nästa kollega vid och börjar rappa med en sällan skådad inlevelse. Då brister det för mig och jag bryter ihop fullständigt och skrattar så mycket att jag gråter. När mina tre manliga kollegor sedan "sjunger" tillsammans, alla på olika melodier och i olika tempo, vet jag inte vart jag ska ta vägen för det blir liksom inte roligare!
Vad jag ville säga med det här var väl egentligen bara att mina kollegor är bäst! Jag är enormt tacksam för att jag får jobba med så härliga människor, speciellt med tanke på hur mycket tid vi faktiskt spenderar tillsammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar