Det är fredag och mycket folk är i rörelse ute på stan. Klockan är efter midnatt och luften är betydligt kallare än för bara några timmar sedan. Promenerar sakta hemåt efter en trevlig kväll med många skratt och dans till livemusik.
I ett gatuhörn sitter två män ihopkurade under en filt och när vi passerar frågar dom om vi har några mynt att avvara. "No, I'm sorry" svarar jag automatiskt och i samma stund som orden lämnar mina läppar möter jag en av männens blick. Han är relativt ung och hans karakteristiska utseende med ett leende som blottar en tandlös överkäke är välbekant.
För bara några veckor sedan träffades vi nästan varje dag och utbytte hälsningsfraser med varandra. Nu är allt jag får fram ett ursäktande "I'm sorry" innan jag skyndar vidare. Jag känner mig urusel men hoppas samtidigt att han inte kände igen mig.
Det som tidigare kändes långt borta och främmande, känns nu i allra högsta grad nära och personligt. Jag ifrågasätter min reaktion och mitt beteende och undrar om jag hade kunnat göra något annorlunda.
Ett oväntat möte mitt i natten med ögonkontakt som bara varade en kort sekund, men som nu sitter inpräntat på min näthinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar