Jag hade nästan glömt bort känslan av att promenera ut i mörkret, en stjärnklar kväll i december. Några få minusgrader och snö som knastrar under skorna, i övrigt en andäktig tystnad. Jag lutar mig bakåt, tittar upp mot himmelen och tar några djupa andetag. Låter den svala vinterluften fylla mina lungor och ser plötsligt en stjärna falla.
Det är nästan för bra för att vara sant, suckar jag lyckligt och sänder iväg en liten önskan, precis som man ska göra vid stjärnfall. Jag låter mörkret omsluta mig och fortsätter framåt, utan att egentligen ha något mål. Njuter av att kunna promenera fritt utan att behöva stanna för bilar eller väja för stressade människor. Att faktiskt kunna höra mina egna tankar och andetag.
En timme av välbehövlig egentid mitt i allt julfirande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar