Jag sträcker fram handen för att säga hejdå, han möter min blick och ger mig istället en kram. Vi ler mot varandra innan han stänger dörren och går. Sekunden senare står jag ensam inne på kontoret med tårfyllda ögon, förvånad över min starka reaktion.
För första gången på tre månader kämpar jag mot gråten på grund av en jobbrelaterad händelse. Man kan inte utföra ett sådant här jobb på ett bra sätt utan att hjärtat är med, men samtidigt måste man lära sig att kontrollera sina känslor. Det är inte lätt alla gånger då man påverkas av händelser och människor man möter, vare sig man vill det eller inte. Torkar trött bort en tår och tänker att jag trots allt inte är mer än människa.
Han och jag kommer förmodligen aldrig att träffas igen, men det ögonblicket kommer jag bära med mig länge. Det var en kram som sade mer än tusen ord. Ett bevis på att lilla jag gör ibland är tillräckligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar