Staden är sedan två veckor tillbaka julpyntad upp till tänderna. Varenda byggnad är inklädd i ljusslingor eller upplyst i diverse färger. Fotgängarna på Princess Street har drastiskt ökat i antal och alla bär de på minst en shoppingpåse.
I varenda butik spelas julmusik och vart man än vänder blicken möts man av tomtar, glitter och extraerbjudanden - ta tre, betala för två! Visst är det lite mysigt, om än alldeles för hysteriskt för min smak, men det som slår mig mest är det som inte passar in i den fina bilden.
De som alltid finns där, men som folk väljer att inte se. Vänder bort blicken, skyndar förbi och fokuserar på nästa julklappsinköp. De hemlösas ansikte utåt, tiggarna på gatan. Inlindade i smutsiga filtar och ofta i sällskap av en hund. De som inte bär på shoppingkassar, utan en längtan om trygghet och tak över huvudet.
Jag kan titta på dom och le, som i ett försök att säga "jag har sett dig och vet att du existerar". Och jag kan inkludera dom i mina böner, jag kan be för de människor som ingenting har.
Om ett leende kan göra min dag, vad ska då inte ett leende göra för dem? Det minsta vi kan bjuda på. Pus
SvaraRaderaDu är helt underbar och har världens största hjärta! Tur att du delar med dig så att vi också kan lära oss :)
SvaraRaderaVad tror du om torsdag kl 21:30 (för mig)? :)
Du gjorde nog min dag, så glad jag blev att få en sådan långväga kommentar. Har för övrigt missat att du befinner dig utomrikes. Hoppas allt är bra med dig sötnöt! :)
SvaraRaderaDet är supersvårt att inte tänka på dem som inte kommer ha en varm fin jul som en själv. Hör barn berätta om hur de helst skule vilja gå i skolan och inte ha lov för att det är bättre i skolan än hemma, hur de inte kommer ha råd med julgran, hur det enda de önskar sig är att mamma inte ska vara så sträng. Det är inte lätt. Men man kan be för dem. Det kan man.
SvaraRadera