De nästan elva månaderna som jag har bott här tycks ha passerat i blixtfart, när jag bedrövat konstaterar att jag om bara nio dagar sitter på ett plan mot Sverige. Separationsångesten blir allt mer påtaglig, inte bara från min sida, för varje dag som går och det känns så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Ena stunden fantastiskt glad och lycklig, dansar som om det inte fanns någon morgondag och känner en enorm tacksam för allt som jag får uppleva. I nästa stund tom blick, värkande hjärta och en tung känsla av orkeslöshet. Att bryta upp är aldrig lätt, oavsett hur många gånger man tidigare har gjort det.
Jag vill inte ta farväl, lämna och inte veta om jag kommer tillbaka för att bo här igen. Jag vill bara inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar